Som blommor i en vas...

Tänk att någon ställer en väldigt vacker vas på ett bord. Blommorna som är i vasen är otroligt vackra, och ingen kan se på dom utan att beröras.
Från början står bara vasen på bordet och allting är precis som det ska.
Sen, med åren, så börjar bordet att luta mer och mer pga att det är ett väldigt gammalt bord.
Ännu står vasen stilla, men man börjar se att bordet faktiskt lutar.
Åren går, och sakta men säkert så börjar bordet att luta mer och mer och till slut så börjar vasen att åka sakta ner mot kanten på bordet.
Sån tur är så är bordet konstruerat så att det har som en liten, liten sarg runt omkring det, och den här sargen hindrar vasen från att åka ner.

Men bara till en början...

Man vet om att vasen snart kommer att åka i marken, men man kan inte göra någonting åt det för bordet är beläget på en plats som man bara kan se, men inte ta sig till. Allt man kan göra är att se den här vackra vasen och dess vackra blommor ståendes på det här gamla bordet. Ännu blommar blommorna som sattes i när vasen först ställdes på bordet.

Ännu några år efter att sargen behövt rädda vasen för första gången så händer dock det som man länge vetat skulle hända någon gång, men som man ändå inte kunnat förbereda sig på - vasen åker i golvet, och går sönder. Det enda som finns kvar är skärvor. Skärvor som är för små för att limma ihop. Blommorna har nu ingenting att frodas i.

En till sak finns kvar, och det är mitt, och andras, minnen av vasen där den alltid stått. Till en början stabilt och på många sätt uppmuntrande där den står i all sin skönhet, sen en påminnelse om att ingenting vara för evigt.
Blommorna blommade till sista dagen, om än inte med samma lyster som tidigare så var de vackra ända till sitt slut.

Den här årslånga processen till trots så blir man ändå ledsen och förvånad över att faktiskt behöva inse att vasen är trasig. Borta. Sargen som fanns där gjorde sitt för att hålla vasen och blommorna ståendes på bordet, men till slut blev helt enkelt bordet för gammalt.


Jag förbannar mig själv att jag inte gick och beskådade vasen och njöt av dess blommor oftare under dess sista år. De blommor som skänkte mig så mycket i livet, men som jag så sällan visade min fulla uppskattning till.


Det jag vet är iaf att blommorna som växte i glaset gav liv till nya blommor, och dessa blommor är om möjligt ännu vackrare än moder-blommorna...