Pitt

Jag hatar att misslyckas, därför gör jag ingenting som jag vet att jag är dålig/sämre än min eventuella motståndare på. Att förlora är liksom inte min grej. Inte att skämma ut mig heller.

Förlorar man (läs: jag) så skämmer man ut sig, därför ska man vinna om man ska deltaga i någonting. Annars - ställ inte upp.

Att jag blivit otränad gör att jag inte vill gå på gym längre eftersom jag kommer att vara en sopa även bland de som bara tränar för att hålla igång.
Att jag blivit sämst på fotboll gör att jag avslutar varje träning eller match med att vara skitsur på allt och alla, och i 9 fall av 10 bara svälja ilskan och sätta mig tyst i omklädningsrummet. (Den här senaste matchen mot Iggesund var den där 10 gången, liksom.)
Att jag är 23 och inte har körkort gör att jag fanimej inte vill sätta mig på körskolan bland de som är fem år yngre än mig för att äntligen ta den där jävla lappen.
Att jag är rädd för att misslyckas med allt som har med mänsklig kontakt att göra betyder att jag mer och mer börjar dra mig för att prata med människor, vilket kanske slutar i någon form av eremit-liv på toppen av Kebnekaise. (Den som klagar på stavningen av berghelvetet får lov att skjuta könsorganet av sig.)

Egentligen var det tänkt att jag skulle skriva många fler exempel, men jag är för trött för det nu. Således ska jag bara vända mig om och lägga mig i sängen istället.
Godnatt.

Comeback!

Jo men visst gott folk, jag är alive and kickin´ trots flera månaders blogg-frånvaro.

För er som inte vet så befinner jag mig just nu hemma i lilla mongo-hudik, där jag försöker att ta tag i mitt liv. Man kan säga att jag försöker börja om från början och jobba mig uppåt.
Dock känns det som att jag faktiskt bara gräver mig längre ner, eftersom jag helt plötsligt tvingas erkänna alla mina usla sidor för mig själv för att kunna ta hand om dom.

Anledningen till att jag kalla Hudiksvall för mongo-hudik är att det numer inte är särskilt många kvar här. Ett fåtal nära är kvar, men inte mer.
Visst, lite väl hårt att säga att en stad är mongolid bara för att ens bästa vänner flyttar bort från den - men skitsamma, det här är min blogg och alltså är det mina regler som gäller.

Tyvärr har det fan inte hänt så mycket intressant sen mitt senaste blogginlägg (som jag skrev för x antal månader sedan), så med andra ord så har det inte riktigt funnits fog för nya blogginlägg. TILLS IDAG! Jag började nämligen på C.U.L idag. Matte b är kursen som ska läsas upp till ett strålande mvg, vg eller g.
För er som undrar - ja, C.U.L är exakt så tragiskt och grått som man kan tänka sig. Det är inte samhällets kungar eller drottningar som håller till där, vilket alltså gör att jag smälter in väldigt bra.

Fan, nu orkar jag inte blogga mer. Måste bara säga att utsidan av min vänstra fot har domnat bort, vilket är fördjävligt.