Pitt

Jag hatar att misslyckas, därför gör jag ingenting som jag vet att jag är dålig/sämre än min eventuella motståndare på. Att förlora är liksom inte min grej. Inte att skämma ut mig heller.

Förlorar man (läs: jag) så skämmer man ut sig, därför ska man vinna om man ska deltaga i någonting. Annars - ställ inte upp.

Att jag blivit otränad gör att jag inte vill gå på gym längre eftersom jag kommer att vara en sopa även bland de som bara tränar för att hålla igång.
Att jag blivit sämst på fotboll gör att jag avslutar varje träning eller match med att vara skitsur på allt och alla, och i 9 fall av 10 bara svälja ilskan och sätta mig tyst i omklädningsrummet. (Den här senaste matchen mot Iggesund var den där 10 gången, liksom.)
Att jag är 23 och inte har körkort gör att jag fanimej inte vill sätta mig på körskolan bland de som är fem år yngre än mig för att äntligen ta den där jävla lappen.
Att jag är rädd för att misslyckas med allt som har med mänsklig kontakt att göra betyder att jag mer och mer börjar dra mig för att prata med människor, vilket kanske slutar i någon form av eremit-liv på toppen av Kebnekaise. (Den som klagar på stavningen av berghelvetet får lov att skjuta könsorganet av sig.)

Egentligen var det tänkt att jag skulle skriva många fler exempel, men jag är för trött för det nu. Således ska jag bara vända mig om och lägga mig i sängen istället.
Godnatt.