När ett äpple är lika stort som ens skalle så vet man att man är liten som fan (typ Olof-size), eller att man äter ett sjukt stort äpple.
Det tredje alternativet skulle kunna vara att man inte alls äter på ett äpple, utan man sitter istället och gnager frenetiskt på någons systers pilatesboll.
Bilden ovan är iaf på min brorson. Han är en kung, och har precis lärt sig att gå. (Vilket jag tar riktigt mycket cred för eftersom jag både kan gå och har träffat honom ett par gånger.)
Är det någon som kommer ihåg när man gick i låg- och mellanstadiet? Isf; kommer ni ihåg när man blev tvingad till att deltaga i olika former av uppträdanden på skolavslutningar, lucia- och påskfirande etc etc? Det var tamejfan det värsta jag har varit med om i hela mitt liv!!
Som sjukt tidig in i puberteten (Ja, nu vet ni det också. Kul för er.) så var det en lång jävla pina att stå där bland alla små ljusröstade gossar och flickor som faktiskt kunde hålla sin röst någorlunda i schack. Tror ni jag kunde det? Näe.
Helt ärligt så tror jag att det gav framtida men för mig vad gäller att stå och prata, och framförallt sjunga, inför publik. Kunde inte någon av lärarna ha hört hur illa det faktiskt lät och istället gått fram med en triangel och yttrat de få, men ack så sköna orden: "Här Torgny, slå på den här ibland istället för att sjunga. Snälla..?"
Men näedå, nu skulle man få stå och där och veta att ens röst hördes mest av allas om man bara tog i minsta lilla, så istället så mimade man eller sjöng/viskade man jävligt tyst.
Naturligtvis skulle man vara stor och krullig också. Det gjorde ju så att man smälte in jättebra bland de andra barnen...
Allt var en pina.
Det är faktiskt lite synd om klas. Så pass länge som den här bloggen har varit uppe så har han knappt nämnts en enda gång. Dags att bli ändring på det.
Han och jag var ner på stan idag och tog den obligatoriska fikan på Jambo.
Till den obligatoriskan fikan tillkommer en massa obligatoriskt skitsnack om människor vi inte gilla, vilket är kul.
Även att Mackan nu har hört av sig två gånger till någon som jag samma dag pratat med om att det var längesen man hörde någonting från honom. Klabbeman fick nämligen ett sms från honom ikväll, vilket får anses som kul för honom. Själv vet jag fan inte vilket nummer jag ska skicka till, så jag skiter därför istället att skriva och testa bland dom som jag tror att det kan vara. Dessutom hatar jag ju Markus innerligt, och jag önskar honom ingenting annat förutom rejäla portioner olycka på daglig basis.
Sovdags nu. Klas och Jackes soffa får duga som insomningsplats ikväll, liksom den gjort några kvällar nu de senaste veckorna. Dags att skaffa sig en egen lägenhet och ett jobb. Och ett körkort. Och en heder. Och ett liv. Och ett par nya inomhusfotbollsskor. Och ett knä.
Mycket som behövs skaffas nu när man tänker på det.
Aja, godnatt då.
För er tröga som inte fattade det så har vi alltså spelat fifa hela dagen, så nu slipper ni fundera.a
2 kommentarer:
vart fan är man på väg egentligen.. Kul att se att du skriver lite igen!
haha, när du är i form är du fan humor personifierad.
Skicka en kommentar