Situationen

Hur man än vrider och vänder på det så är det faktiskt inte skönt att vara arbetslös en längre tid. Visst, hade man haft ett ständigt överfullt bankkonto så hade man nog kunnat haft det bättre än vad jag har nu - men det är ändå känslan av att inte göra någon som helst nytta som är värst. Iaf för mig.

Jag vet inte hur pass det stämmer, men jag läste nyligen i min lilla psykologibok att den största anledningen till depression är just arbetslöshet. Nu är ju arbetslöshet vanligare än många andra saker som kan orsaka depressioner och därför ska man kanske ha i åtanke att det kanske är vanligare att någon som förlorat hela sin familj blir deprimerad än att någon som precis förlorat sitt jobb blir det, men det är alltså tal om mängden deprimerade av någonting.

Utan att tveka så kan jag se att det kan leda till depression. Just nu mår jag dåligt över min situation och att jag inte gör tillräckligt mycket för att förändra den, men jag är inte deprimerad.
Naturligtvis kan jag känna mig mer nerstämd vissa dagar då jag t.ex BORDE ha uträttat någonting men inte gjort det, eller om jag helt enkelt gjort någonting men misslyckats totalt.
Min tro på mig själv är helt enkelt inte särskilt stor just nu, och varje litet misslyckande förstoras upp till en mindre katastrof.
Nu kan man tro att det här bara gäller rent arbetslöshetsmässigt (eller vad fan man nu ska kalla det?), men det gör det inte.
Det gäller hela mitt liv, men det som stör mig mest är att jag har börjat tveka mer och mer i min kontakt med människor. Ska jag vara ärlig så spelar det ingen roll hur bra jag känner en person - jag har ändå börjat tvivla på att jag faktiskt är intressant att prata med, eller har någonting vettigt att säga.
Dessutom börjar jag få svårare att se att jag lyckas med situationer som jag målar upp i min hjärna. Dit hör naturligtvis både jobb- och lägenhetssök, men också mina nu- och framtida studier.
DÄRFÖR söker jag inte tillräckligt, och DÄRFÖR studerar jag inte så pass hårt som jag egentligen vill - för jag tror helt enkelt inte att jag kommer att lyckas med det.

Det är ingen idé att lämna någon kommentar som "Du fixar det. Jobba på!" eller dylikt, för det hjälper liksom inte. Den enda som kan få mig att tänka om är jag själv.
Jag fick ett motiverande sms ikväll, och det av en av få som faktiskt får mig motiverad istället för irriterad. Eller ja, jag har nog blivit ganska märkbart irriterad där också men ändå...

Nu måste någonting hända. Minsta lilla genombrott skulle kännas som att världen öppnades upp och att det är tid att börja leva igen, men samtidigt som det ibland inte känns så avlägset så känns det oftast som att det är låååångt till det.


Att göra sig själv nöjd är en sak, men att få göra sin familj stolt är någonting som jag verkligen skulle vilja göra någon dag. Låt det ske...