Det känns som att mitt behov av att få vara ensam är större nu än vad det var för någon månad sen.
Är jag på väg att bli folkskygg, eller vad fan är felet?
Jag har jävligt bra vänner, men ofta så väljer jag att inte vara med dom bara så att jag ska få vara ensam istället.
Bara det att få sitta här och klicka runt på nätet, lyssna på lite musik och kanske följa någon nhl-match via nhl:s egen hemsida är just nu oerhört uppskattat för mig. Visst, jag kan småprata lite med någon på msn samtidigt och uppskatta det, men det skrämmer mig lite att det känns som att jag väljer att avskärma mig mer och mer från mina vänner.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Ensamhet kan nog vara bland det skönaste som finns. Det är ett mycket svårt begrepp tycker jag. Det finns stunder då man vill umgås med alla och allt, det finns stunder då man vill sitta för sig själv i timmar och bara "ta det lugnt". Tror det är lite som paradoxen förhållande-frihet fast ändå inte. Där funkar det så här tycker jag, man lever i ett förhållande och vill vara fri. Man sitter och runkar stubbe i ett hörn och drömmer om kärlek och en fast relation att falla tillbaka i. Det är ett moment 22 utan avgrund. När man är ensam för länge saknar man sällskap, i för stora sällskap vill man vara ensam.
Bara en ångestfylld tanke ;).
Du är inte ensam att tycka & känna sådär. Det är en knepig känsla.
Skicka en kommentar