Tre kombos, en konstant ström av människor på besök, några av mina allra bästa vänner i närheten mer eller mindre dygnet runt - men ändå en enorm känsla av ensamhet.
Jag antar att alla har någonting de saknar.
Varför leva ett liv som kan anses som komplett?
Det känns som att man lever i en illusion.
En illusion av att det någon gång löser sig.
Det vore någon form av mitt livs ironi om det inte gjorde det. Så typiskt så att det på något sätt måste anses som komiskt.
Le, och världen ler mot dig.
"Stopp verlden. jag vil av" lyder en text på en tavla här hemma.
De verkar ju ha det så bra. Jag är lycklig för deras skull. Motsatsen för min egen del.
En snabb titt in i framtiden vore kanske förödande...
Jag antar att alla har någonting de saknar.
Varför leva ett liv som kan anses som komplett?
Det känns som att man lever i en illusion.
En illusion av att det någon gång löser sig.
Det vore någon form av mitt livs ironi om det inte gjorde det. Så typiskt så att det på något sätt måste anses som komiskt.
Le, och världen ler mot dig.
"Stopp verlden. jag vil av" lyder en text på en tavla här hemma.
De verkar ju ha det så bra. Jag är lycklig för deras skull. Motsatsen för min egen del.
En snabb titt in i framtiden vore kanske förödande...
1 kommentar:
Great att du tagit upp tangenterna (?) igen efter lite radioskugga. Riktigt kul att läsa din blogg!
Skicka en kommentar