Sanningar, anledningar, respekt och ansvar.

Enligt mig så är det alltid skönt att få höra en sanning, ett öppnande av ett hjärta, någons tankar som snurrat och snurrat och snurrat för att äntligen lyckats leta sig ner till stämbanden för att sedan färdas den långa vägen till mottagerens öron, eller från hjärnan - ner till fingrarna bara för att sekunden senare dyka upp på en skärm och sen en annan människas skärm.

En sanning behöver absolut inte vara någonting som får en att må direkt bättre.
En sanning däremot, den ger förtroende för någon.

Ändå ler jag. Bara av tanken på någons leende så många mil bort.
Ändå ler jag inte. Bara av tanken på någons förvirrade tankar, allt som inte stämmer.
Ändå mår jag direkt dåligt. Jag vet att någon som får mig att må bra inte mår särskilt bra, utan snarare den totala motsatsen.

Allting har såklart sina anledningar till att en sanning behöver sägas, att någons innersta tankar behöver komma upp till ytan. En "trigger". En dålig dag kan verkligen fungera som denna trigger...

Ändå bygger jag upp en stor respekt för människor som kan säga sanningar, som kan göra det jag inte kan. Oavsett vad det är som fått människan att ventilera sina tankar, sin sanning.
Att veta att det man säger lika gärna kan förstöra det man sakta men säkert byggt upp, men viljan att berätta är för stor. Eller så är oviljan att kämpa emot för liten...

För visst har vi någon form av ansvar att säga många av de saker vi egentligen tänker?
Att kasta sig ut, utan vetskapen om någon kommer att fånga Dig eller inte?
En vänskap, ett kärleksförhållande, en flirt, en arbetsrelation - det Du känner att just Du kan relatera till, kan det bli bättre av en större dos av sanning?

Jag har haft en bra kväll. Joakim och Martin har suttit med mig hela kvällen, vi har druckit kaffe, gnabbat med varandra på något konstigt familjärt sätt, låtit musik ta oss tillbaka till tiden då vi fortfarande gick hem från skolan.
Dock har någon berättat någonting för mig ikväll, en sanning om hur dennes liv just nu är. En sanning som berör mig. Och den berörde verkligen, inte till 100% på ett, för tillfället, postitivt sätt såklart.
Vetskapen av någons olycka gör en själv mindre, sårbarare och bortkommen. Åtminstone kände jag lite så när jag fick allting berättat för mig, men jag anser ändå att det var en bra kväll.
Varför?
För att jag är helt spiksäker på att personen i fråga kommer att fatta rätt beslut, och för att det kändes som någonting som kanske tog oss lite närmare varandra trots det stora avståndet.

Låt aldrig någon sätta sig på Dig, låt aldrig någon få Dig till att göra någonting Du verkligen inte vill så länge det inte är absolut nödvändigt, tillåt aldrig Dig själv och Ditt eget välbefinnande krympas till oigenkännlighet, låt ditt hjärta bestämma över frågor där hjärtat ska bestämma, lyssna på hjärtat även om hjärnan ska bestämma - det kanske finns en tredje lösning?, låt framförallt ingen komma för nära utan att Du själv verkligen vill ha den personen nära.

En dag kommer att komma då jag står där, själv, med andras sanningar stuckna i mig likt knivar, men ändå kunna le över tanken att de säkert gjorde gott på något sätt.

Livet, är det inte helt underbart på alla möjliga vis!?

När jag läser igenom den här texten imorgon så åberopar jag antagligen någon form av tillfällig sinnesförvirring under den (långa) tid som jag suttit och skrivit den här texten, bara för att rädda mig själv för mitt eget ego. Vi får se vad morgondagen har ett erbjuda...

Den här texten är dedikerad till min allra största msn-favorit. Du fick mig att tänka i banor jag hittills aldrig tänkt, hittat våningar i min hjärnas märkliga byggnad som jag aldrig tidigare har vågat trott att de har funnits.